måndag 14 november 2011

Hur behandlar vi våra gamla

Ingen är väl oberörd av att läsa om de missförhållanden som drabbas våra gamla människor. Det som gör mig illa berörd är också när jag läser om att personalen inte har tid att sitta och hålla en döende gammal människa i handen.
Dock blir jag ledsen över att det är personal som saknas när det väl egentligen skulle vara någon närstående. Att inte ha ett barn, barnbarn, syskon eller någon vän utan behöva förlita sig på personal som inte har tid. Jag kan nästan inte skriva detta utan att bli tårögd.
De som är gamla idag och behöver samhällets stöd är heller inte de som klagar och skriker. Hur blir det när vi får nästa generation gamla, när vi som är födda på 40-, eller 50-talen blir gamla. Kommer vi sitta tysta och lida, eller kommer vi skrika och kräva vår rätt. Att vara sjuk och behöva hjälp och stöd idag kräver en frisk anhörig.
Tyvärr så har inte alla det!

3 kommentarer:

  1. Det har du så rätt i!! Tyvärr har jag sett hur äldrevården minskat ner sin personal pga "det blir för dyrt att ta in någon extra". Så roligt det vore om statusen för vårdpersonal ökade så att dessa fick löner som de gjort sig förtjänt av. Sluta spara pengar, vill man ha bra vård måste det få kosta!
    Tyckanden från en för dig närstående i Kalmar

    SvaraRadera
  2. Allt som är bra kostar pengar. Det gäller naturligtvis även vården.
    Fast ibland undrar jag över organisationen också, det här att skickas hit och dit och ta upp personers tid som inte har med mitt egentliga ärende att göra.
    En bra organiserad vård med tillräckligt med pengar är väl vad vi alla vill ha. Sen vill jag att de anhöriga också är delaktiga, det är inte bara "samhället som ska vårda och ta hand om - även anhöriga borde ta sig tid också!

    SvaraRadera
  3. Ja, det låter fint, men det är inte alltid de anhöriga har möjlighet att ta den tid det tar. Vad betyder delaktighet för dig? Jag hoppas inte att du menar att de anhöriga själva skall vårda de sjuka? Det är enklare att finnas nära om man bor i närheten men om man bort långt bort är det svårt. Jag är själv ett exempel på det, och gjorde så mycket jag bara kunde på distans men tvingades att förlita mig på vårdpersonalen som fanns nära. Du ska nog vara lite försiktig för risken blir att du ger många anhöriga dåligt samvete, och det har de redan så att det räcker, tror jag.
    Ursäkta min långa kommentar, men ämnet är fortfarande så aktuellt för mig.
    Ha det fint!
    Kram Monica

    SvaraRadera